Under året som kommer har vi planerat att använda detta utmärkta forum för att introducera medlemmar i HBK lite mer utförligt, och då känns det såklart givet att börja detta initiativ med att introducera HBKs alldeles egna och hårt arbetande styrelse. Ännu mer givet känns det kanske att påbörja serien med dessa nedskrivna samtal med Angelica Skifferberg, HBKs ordförande sedan 2019. En chans att lära känna HBKs allmänna kapten lite bättre helt enkelt!
Vi skickade några frågor till Angelica som visade sig (till absolut ingens förvåning) ha berättarkonsten som ännu ett ess i rockärmen, och därför kände vi att det var bäst att lägga upp hennes svar i sin helhet här. Frågorna inkluderade bland annat vad hon är mest stolt över att ha uträttat som ordförande, och vad hon ser fram emot att uträtta i framtiden. En berättelse om ett vrak som blev till pärla, om pubkvällar med tema, en engelsk park mitt i Mälaren, samt om kärlek och sorg. Varsågoda!
Vi köpte vår båt, Solö Aqua Cabin på hösten 2003. Den är byggd 1965 av Storebro Bruk. Vi hade väl någon naiv och romantisk tanke om att vi skulle renovera den under påföljande vinter och sjösätta till våren. Ganska snart (tror det handlade om max ett par veckor) insåg vi att det inte var genomförbart. Båten var så nära ett vrak man kan komma och när vintern började släppa sitt tag så frågade vi mina föräldrar om vi kunde ställa båten hos dom på landet för fortsatt renovering. Sagt och gjort, på våren transporterades den till Stallarholmen. Vi låg första höst/vintern 2003/2004 på Grinds Hage nedanför Södersjukhuset. Där fick vi bara vinterplats och de hade inga renoveringsplatser för ”åretruntarbete” därav flytten till Stallarholmen. I tre år renoverade vi i stort sett allt. Vi bytte ca 40 m bordläggning och satte dit en ny köl. All bärande konstruktion till däcket byttes ut och ett nytt däck lades. En tredjedel av akterspegen byttes ut och ett antal spant laskades i. Vi bytte främre rutramen som var i dåligt skick. När vi hade demonterat allt som behövde bytas ut såg båten ut som en stor öppen snipa där överbyggnaden hölls på plats på två grova reglar. Vi fick tips om en kapellmakare vid Mariatorget som kom ut till landet i två omgångar och mätte och fixade, det fanns inget gammalt att malla ifrån så det var lite pyssel att få till det. Tyvärr fanns inga dynor kvar i båten så det var bara att skaffa material och börja malla, skära till dynor och sedan sy överdrag. Vi gick med i något som hette Solöklubben och en av grundarna där var Markus Lindgren, medlem i HBK som hade en likadan båt som oss. Vi hade våra träffar på Sjöhistoriska museét. Markus tipsade oss om att ansöka om plats på HBK och lämna honom som referens. Hösten 2006 fick vi så plats på HBK. Jag är föreningsmänniska sedan barnsben och kom från idrottsvärlden (Rugby o fotboll) där det var sociala evenemang som ordnades hela tiden. Jag var en av dom som styrde upp stora årsmiddagar, banketter och mat och förplägnad till all matcher och till diverse turneringar.
Jag upptäckte ganska snart att det var minst sagt torftigt med sociala evenemang på HBK och tänkte att det ville jag ändra på och få fart på. Jag fick tipset att kontakta Tobbe, han var gammal klubbmästare och skulle kunna vara ett bra bollplank. Tobbe blev eld och lågor. Äntligen hade hans drömmar besannats (ja, han sa så). Det här var vad han väntat så länge på. Nu kom den där någon som var sugen på att dra igång sociala aktiviteter. Vilket var jag 😉. Jag började stort och bjöd in till Pubkvällar en gång i månaden med olika tema och rejäl husmanskost. Klubben hade några spelmän som gärna ställde upp och vi hade allt från Irländsk afton till Södertema. När vi hade Södertema visades Anderssonskans Kalle på filmduken och tvättlinor hängde i taket och på en värmeplatta i ett vattenbad stod en burk Ettan för att förstärka stämningen med doften av nytjärad brygga. Bosse trubadurade tillsammans med Ulven och folk njöt i glada vänners lag. När inte dom spelade kunde vi få njuta av Roffe och P-O och deras härliga musik.
Den första som blev min trogna kompis och är så fortfarande var Pelle, med honom kunde vi tillsammans uträtta storverk. Det han inte visste var inte värt att veta och det han inte kunde var inte värt att kunna. Vi fann verkligen varandra direkt och han är fortfarande min bästa kompis.
Ganska snart fick jag en förfrågan om att vara med i valberedningen och det kändes ju verkligen som ett hedersuppdrag. Jag hade ju skapat goda kontakter och god kunskap om många medlemmar på mina pubkvällar. Uppdraget gick som smort och jag lyckades hitta många fantastiska människor till olika uppdrag.
Så fort vi fått någotsånär ordning på båten styrde vi kosan till Idskär. Det blev kärlek vid första ögonkastet. Det tog inte så lång stund att inse att ön var otroligt eftersatt och det fanns hur mycket som helst att göra för att inte förfallet skulle bli oåterkalleligt. I 15 år har jag nu förädlat denna gudsförgätna kobbe tillsammans med framförallt Sven, min egen gubbe, men också med ett stort antal medlemmar och stammisar som huggit i och förverkligat mina och klubbens mål med vilken verksamhet som vi ville ha där. Idag är vi omtalade överallt, alla känner till vår klubbholme och det är något av ett familjeparadis. Idag har vi superfina toaletter, uppdraget sjövatten överallt, en fantastisk strand, en dansbanebrygga, renoverade bryggor och hus överallt samt en natur som är lite av en engelsk park (sagt av besökare 😉).
Till denna säsong ser jag fram emot ett nytt stort gäng Idskärsvärdar som jag hoppas ska ta över min roll inom överskådlig tid och fortsätta förvalta vårt paradis i samma anda.
Jag har suttit som adjungerad i styrelsen sedan 2008 då jag var Idskärsvärd, Klubbmästare, Klubbhusansvarig och sammankallande i valberedningen. I min värld var det oerhört viktigt att få vara med i styrelsen och känna mig delaktig i klubbens arbete med det engagemanget jag hade. Efter sex år i valberedningen så kände jag att det var dags för andra att ta över och en möjlighet för mig att bli invald som ordinarie ledamot i styrelsen. Jag började som suppleant och företrädare för Idskär och klubbhus.
Jag blev föreslagen och vald till andre vice ordförande för fem år sedan. Som ordförande fick jag ta över 2019 under en onödigt turbulent tid i styrelsen. Det var verkligen inte bra. Vi satt på styrelsemöten i långa nattmanglingar men fick ändå inget uträttat. Många mådde dåligt och tappade geisten. Det tog ett tag att reda upp. Dåvarande ordförande och vice ordförande hoppade av med omedelbar verkan bara ett par dagar innan vi öppnade det årets Allt för sjön-mässa i Älvsjö. Vi hade ett inplanerat styrelsemöte två dagar efter deras avhopp och kom överens om att vi som var kvar i styrelsen baskemej skulle fixa detta ändå. Vi kom överens om att hjälpas åt med allt och meddela valberedningen att vi skulle avvakta med inval av nya ordföranden till kommande årsmöte. Under det året fram till årsmötet var jag ensam ordförande och till årsmötet valdes jag till ordförande på fyllnadsval under ett år. Årsmötet 2020 valdes jag på nytt till ordförande för kommande två år.
Jag ser mig som en stor humanist och tycker det är viktigt att alla känner att dom vågar tycka, att man känner sig trygg i sin roll och gärna tar på sig eget ansvar för att man tycker det är roligt och känner sig betydelsefull.
Idag har vi den sammansättningen i styrelsen som är exakt allt jag kan önska. Ett fantastiskt engagemang från alla. Vi får massor uträttat. Alla vill vara med och vi har dessutom riktigt roligt.
Vi har ju några medlemmar som såklart utmärker sig lite extra med att vara vårt ansikte utåt och se till att saker fungerar som de ska, Micke B, Johan A, Bibbi, Janne med flera som ska känna att det har en extra fjäder i hatten. Utan dom stod vi oss rätt slätt.
Det är svårt att sätta fingret på någon enskild sak som jag tycker att jag varit med och genomfört. Det skulle kanske vara ”känslan”, att alla ska känna sig bekväma och ha kul, att vi alla medlemmar är ett VI, ingen är förmer än någon annan. Att ha fått ynnesten att vara med på inte mindre än tre båtmässor där HBK haft en otroligt viktig roll är jag förstås oerhört stolt över. Jag har även varit med och drivit de stora och besvärliga ”projekten” med att stoppa, först ett vägbygge rakt genom klubben och sedermera en katastrofal ombyggnad av Södermalmssidans bryggor. Många har varit involverade i den processen och jag är stolt över att vara en av dom.
Att ha fått Idskär att blomstra på det sättet som det gör idag känner jag att jag varit ”mamma” till genom idogt arbete och ett jävlaranamma.
Vår klubb kommer tack vare alla oss underbara och engagerade medlemmar leva vidare i många århundranden till. Det är min sanna övertygelse. Närmast hoppas jag nu på att vi får tillåtelse att uppföra Långa Bryggan med allt vad det för med sig i positiv anda för ungdomar medlemmar och gäster. Jag hoppas också att när den här urtrista pandemin är över få igång våra Sjöbjörnar och ett ännu större samarbete med våra ungdomar så vi kan stoltsera med vår egen både junior och seniorverksamhet.
Jag har haft förmånen att hinna träffa några av de ”gamla” i klubben såsom Tobbe, Gun, Ragge, Hasse A, Gustav och några till. Dom som var med när det begav sig. Mycket av det dom berättat är minnen som man bär med sig resten av livet.
En av de viktigaste personerna för mig i HBK var och är Peter Fägersten som dessvärre hastigt gick bort i sviterna av Covid19 på juldagen. Han var jag som sittandes i valberedningen med och valde in som ordförande och mycket av den anda som speglar klubben idag var han med och lade grunden till. Han var humanismen, glädjen och kärleken personifierad och han fattas mig även på ett personligt plan då vi blev bästa vänner genom HBK och jag fortfarande känner att han är min bästa vän med värderingar som vi ska värna och alltid bära med oss.
Inget av detta hade varit möjligt utan min ständige vapendragare, åkta hälft sedan 42 år tillbaka och den viktigaste människan på jorden för mig, Sven <3, du och jag gör underverk tillsammans.
Vid pennan
Lämna ett svar